Alla hjärtans dag bjöd på fantastiskt väder med sol, vindstilla och ca -10 grader. I alla fall om man befann sig i Sälenfjällen. Resten av Dalarna verkar ha haft mer moln på himmeln.
Den här dagen hade vi barnvakt och tog oss lite tid att testa nya objektivet. En superzoom från Sony 24-240 mm. Vi tog en tur som vi tagit flera gånger tidigare i olika tappningar - ospårat upp på Storfjället och sen ner i Storfjällsgraven är skidleden med spår leder tillbaka ner till vägen. Följer man leden är det ca 4 km enkel väg, ganska lätt terräng. Går bra att göra turen med barn i pulka eller i bärstol på ryggen.
Storfjället är magnifikt i sin enkelhet. Det är ingen väldefinierad top
p så svindeln lyser med sin frånvaro. Men vidsträckta vita vidder ger känslan av att vara i betydligt mer högalpin terräng. Den som eftersträvar ensamhet och tystnad bör dock se sig om efter ett annat fjäll. Här samsas man gladeligen med flertalet skoteråkare. Det finns alltid något att titta på, vacker natur, skidåkare, de som leker med skotern eller de som leker med kajten.
Som oftast parkerar vi på den relativt stora parkeringen mitt emot Gammelgården strax innan Högfjällshotellet. Vill man följa skidleden upp i Storfjällsgraven följer man skidspåren åt vänster efter man korsat transportliftarna (ja det finns liftar här). Det är spårat hela vägen upp till stugan i Storfjällsgraven så man kan välja mellan turskidor eller längdskidor.
Vi valde nu att skida iväg rakt upp på fjället. Vi hade turskidor med stighudar, snön var kompakt med ca 10 cm puder ovanpå. Rakt upp från parkeringen finns inga direkta svårigheter, inga branter eller dylikt som skall forceras. Jag är dock lite långsammare och tycker inte om att bli ifrånsprungen så även nu använde vi oss av vår bogseringssnodd. Jag skrev mer om den
här. Uppe på fjället kan man sen ta sig en extra runda, vi tog oss lite söderut och västerut mot Storfjällsgraven. För att slippa gå på platten nere i graven sneddade vi tillbaka norrut tills vi var nästan i höjd med stugan som skymtade där nere.
Jag är ytterst ovan att åka utförs på andra skidor med lös häl. Men ett par vurpor senare var vi nere och kunde belöna oss med nygräddade våfflor precis innan solen började gå ner över bergskanten. Kylan kom fort och vi tog oss snabbt tillaka ner längs skidspåren. Nu tackar vi transportliften för att vi bekvämt kan ta oss tillbaka upp till parkeringen utan att behöva huda på.
Jag förstår helt enkelt inte varför man väljer att stanna i skidspåren en sån här dag. Många verkar dock ha svårt att se bortom de preparerade spåren. Jag vet inte om det är "lathet" att inte orka tänka längre än sin standardrunda, rädsla för terrängen eller en vanföreställning om att man missar träning.
Fler sidor om området:
